Nu har det gått 3 veckor sedan förlossningen. Det har varit en omtumlande tid och det känns så sjukt hur kroppen fungerar. Jag drabbades av den sk tredagarsgråten och satt på BB och grät på toan innan vi skulle åka hem. Jag grät hela vägen hem i bilen för att bebben var så söt. Jag grät när vi kom hem för att jag tyckte att han var så perfekt. Men jag har också gråtit många tårar pga kejsarsnittet. Kejsarsnittet var jobbigt både för att jag kände mig snuvad på en vaginal förlossning. Alla pratar om hur coolt det är och vilken härlig känsla det är att föda vaginalt, man får känna sig som en superwoman. Allt under hela förlossningen gick ju så himla bra, så varför fick jag inte avsluta som tänkt?  Varför fick inte jag känna mig som en superwoman? Jag kände mig misslyckad för att min kropp inte klarade av en vanlig förlossning. Samtidigt var jag så himla trött efter 2 h krystande att det kändes skönt att få det avklarat. Och sen när jag börjar tänka på vad som kunnat hända om det inte fanns möjlighet till kejsarsnitt så hade kanske varken jag eller bebben levt idag. Sen kändes allt så jobbigt att jag inte skulle klara mig själv efter förlossningen. Jag får inte ens bära mitt barn till bilen i ett babyskydd för det är för tungt. Jag har känt mig så otroligt värdelös och besviken på min kropp. 

 

Jag ska iväg och röntga bäckenet om några veckor och då får jag veta om jag har en bäckenförträngning eller inte. Jag tänker en del kring hur jag kommer ställa mig till det man kommer fram till då. Om jag har för trångt bäcken, kommer jag vilja ha fler barn om jag vet att det blir kejsarsnitt igen? Just nu vill jag nog inte det men det känns samtidigt väldigt tråkigt för bebben att inte få något syskon. 

 

I måndags åkte jag in på akuten. Jag hade nästan 41 graders feber på kvällen. Jag hade fått bröstinflammation. Har haft så sjukt ont i ena bröstet och suttit och gråtit när jag ammat. Återigen blir jag besviken på min kropp. Jag har hög mjölkproduktion och bara för att bebben sover för bra (5 h i stöten på natten) ska jag straffas för det. 

Nu mår jag mycket bättre men det är mycket hormoner som spökar emellanåt. Bebben mår kanon och växer så det knakar, viktkurvan går spikrakt upp! Han är snäll och äter och sover dagarna igenom. Vi klarar oss riktigt bra bara han och jag. Men det är såklart betydligt enklare när Henke också är hemma :)