Nu har det gått 3 veckor sedan förlossningen. Det har varit en omtumlande tid och det känns så sjukt hur kroppen fungerar. Jag drabbades av den sk tredagarsgråten och satt på BB och grät på toan innan vi skulle åka hem. Jag grät hela vägen hem i bilen för att bebben var så söt. Jag grät när vi kom hem för att jag tyckte att han var så perfekt. Men jag har också gråtit många tårar pga kejsarsnittet. Kejsarsnittet var jobbigt både för att jag kände mig snuvad på en vaginal förlossning. Alla pratar om hur coolt det är och vilken härlig känsla det är att föda vaginalt, man får känna sig som en superwoman. Allt under hela förlossningen gick ju så himla bra, så varför fick jag inte avsluta som tänkt?  Varför fick inte jag känna mig som en superwoman? Jag kände mig misslyckad för att min kropp inte klarade av en vanlig förlossning. Samtidigt var jag så himla trött efter 2 h krystande att det kändes skönt att få det avklarat. Och sen när jag börjar tänka på vad som kunnat hända om det inte fanns möjlighet till kejsarsnitt så hade kanske varken jag eller bebben levt idag. Sen kändes allt så jobbigt att jag inte skulle klara mig själv efter förlossningen. Jag får inte ens bära mitt barn till bilen i ett babyskydd för det är för tungt. Jag har känt mig så otroligt värdelös och besviken på min kropp. 
 
Jag ska iväg och röntga bäckenet om några veckor och då får jag veta om jag har en bäckenförträngning eller inte. Jag tänker en del kring hur jag kommer ställa mig till det man kommer fram till då. Om jag har för trångt bäcken, kommer jag vilja ha fler barn om jag vet att det blir kejsarsnitt igen? Just nu vill jag nog inte det men det känns samtidigt väldigt tråkigt för bebben att inte få något syskon. 
 
 
I måndags åkte jag in på akuten. Jag hade nästan 41 graders feber på kvällen. Jag hade fått bröstinflammation. Har haft så sjukt ont i ena bröstet och suttit och gråtit när jag ammat. Återigen blir jag besviken på min kropp. Jag har hög mjölkproduktion och bara för att bebben sover för bra (5 h i stöten på natten) ska jag straffas för det. 

Nu mår jag mycket bättre men det är mycket hormoner som spökar emellanåt. Bebben mår kanon och växer så det knakar, viktkurvan går spikrakt upp! Han är snäll och äter och sover dagarna igenom. Vi klarar oss riktigt bra bara han och jag. Men det är såklart betydligt enklare när Henke också är hemma :) 
(null)

29 september 2018

Min graviditet

Graviditet

Jag var gravid i 40 veckor och 0 dagar
Jag plussade på stickan vecka 4+0, men testet var så svagt positivt att jag inte var helt säker förrän 4+4. 
Under första trimestern var jag väldigt trött men det gick sedan över och har efter det inte haft några graviditetssymtom. 
Vi valde att ta reda på bebisens kön vid ultraljudet
Jag kände de första fosterrörelserna i vecka 19+5
Jag kände bebben hicka första gången vecka 30+6
Jag kände aldrig några sammandragningar, men hade förvärkar 39+2
De första namnförslagen var Olle, Wille och Thor. 
Jag red sista gången vecka 35
Jag jobbade fram till och med vecka 39
Jag hade inga cravings under graviditeten. Det kändes emellanåt väldigt äckligt med söta saker och gott med bröd och gröt. 
Jag mådde väldigt bra hela graviditeten, förutom lite sporadisk halsbränna och foglossning från vecka 30-37 ungefär. 
Bebisens puls var 140 slag/minut vid varje kontroll hos barnmorskan
Jag gick upp 20 kilo totalt
Förlossningen startade med vattenavgång kl 11:20 vecka 40+0 när jag var ute hos djuren. Slemproppen gick kl 7 dagen innan. 
Förlossningen tog 12 timmar från vattenavgång tills bebben var ute. Den aktiva fasen varade i 7 timmar. Förlossningen slutade i akut snitt pga bebben inte kunde passera bäckenet. Jag hade då haft krystvärkar i 2 timmar. 
Bebisen vägde 3620 gram och var 50 cm lång 

(null)

(null) (null) (null)


(null)

(null)

(null)










22 september 2018

BF

Graviditet

(null)
Jaha då var den beräknade födelsedagen här och ingen bebis i sikte :/. Alltså den här väntan är inget kul. Nu är jag orolig att bebisen ska hunnit bli jättestor innan den kommer ut.  

Jag börjar tro att naturen räknat ut att vi ska vara så döless på att vara gravida innan slutet så att alla mödrar längtar till förlossningen istället för att vara rädda/gruva sig. Jag vill bara ha detta överstökat NU så jag får tillbaka min kropp och äntligen får träffa bebben. 

Men nu ligger iaf Kissan och värmer upp spjälsängen medan vi väntar. Vi har varit benhårda med att inga katter får vara i spjälsängen men nu har jag gett upp hoppet på bebis så då kan de lika gärna få vara där... Iaf Kissan som är lite mer noga med hygienen än Skrot. 
(null)