När jag berättar hur vi tänkt göra med bl.a. föräldraledighet så får jag oftast två olika reaktioner. De som tycker att min planerade FL på 9 månader är kort tid och de som tycker att vi gör helt rätt som delar lika på FL alternativt att vår totala FL med bebben är lite väl länge. 

Jag tycker det känns jättebra att vi har möjligheten att dela lika. Plus att det känns bra att inte behöva skola in på dagis redan vid 1 år. Vad som är rätt/fel, bäst/sämst vet inte vi eftersom det är vårt första barn men vi måste gå på någonting och då går vi på våra känslor och det vi tror på :) 

Jag tror inte det finns något facit för något när det kommer till barn utan att alla barn är olika och mår bra av olika saker och att många sätt funkar. Det är intressant bara att många av dem som redan har barn oftast har starka uppfattningar om hur man ska göra. Det finns bara ett sätt som är rätt och det är deras!  Och tror man att det ska funka på något annat sätt så är man naiv... Ex kommer jag  aldrig orka jobba så länge som jag tänkt, vi kommer aldrig lyckas få vårt barn att sova i egen säng, vårt ljusa hem kommer vara ett minne blott med småbarn i huset, vi kommer inte kunna fortsätta med våra fritidsintressen etc. Tröttsamt.... 

Men är det inte konstigt att det fortfarande 2018 finns så mkt människor som tycker att mamman ska vara hemma länge och mest med barnet? Läste på Ida Wargs blogg som nyss fått barn och när bebben var 10 dagar gammal åkte hon iväg 2,5 h och lämnade bebben med pappan och folk blev som GALNA! Hur kunde hon lämna sin bebis så tidigt?! Gah, är inte pappan också en förälder?